En av de trevligaste bekantskaperna i den norrländska taigan är lavskrikan. Många gånger har jag stått i skogen och haft kikaren riktad långt bort. Plötsligt kan man då ha denna orädda fågel ett par meter ifrån sig, utan att man ens hört den komma! Oräddheten har gjort att den blivit mytomspunnen i äldre tider och den har ansetts bringa både lycka och olycka.

Den är en av de arter jag saknar mest, sedan jag lämnade Norrlands inland.

Lite intressanta fakta om arten:

När ungarna är ungefär 2 månader gamla blir det ”liv och kiv” i syskonskaran. Detta för att få möjligheten att stanna i föräldrarnas revir. De tuffaste ungarna kör iväg sina syskon och stannar själva kvar. Att vara kvar i föräldrareviret ökar möjligheten att överleva tills de är gamla nog att själva börja häcka. Föräldrarna varnar exempelvis för hot i form av rovfåglar med mera. Det har till och med visat sig att de har olika varningsläten för olika hot. En hök utlöser ett läte, en uggla ett annat. Och inte nog med det; en flygande hök utlöser ett annat läte än en stillasittande och utlöser därmed också helt olika reaktioner. Ett så avancerat ”språksystem” har hittills knappast påvisats hos någon annan fågelart, men vem vet vad som väntar i kommande betéendestudier?  (Källa: Fågelliv av Staffan Ulfstrand)

Bilden är tagen i Vålådalens naturreservat, 2014-06-24.