Den rödnäbbade truten häckar i Medelhavsområdet. Utbredningsområdet sträcker sig från Gibraltar sund i väster till Cypern i öster, men den förekommer endast fläckvis och saknas i stora områden.

Arten är ett exempel på att naturskydd kan ge "utdelning". I början på 70-talet beräknades beståndet till mindre än 1000 häckande par, i dag finns mer än 20 000 häckande par. I Grekland har den dock minskat markant de senaste åren, från omkring 900 häckande par till halva antalet. Merparten av de häckande paren finns i Spanien (ca 17 000), och mer än två tredjedelar häckar i två spanska kolonier. Denna begränsade utbredning innebär att arten fortfarande betraktas som hotad.

Den rödnäbbade truten beskrevs vetenskapligt 1826, men det finns inte många uppgifter om status och utbredning under 1800-talet. Mycket tyder dock på att den länge hade sina främsta förekomster i centrala eller östra Medelhavet. I väster dök den upp i ganska sen tid.

Arten är utsatt för konkurrens och predation från medelhavstruten. Där båda arterna häckar, lägger medelhavstruten sina ägg ungefär en månad tidigare än den rödnäbbade. Det innebär att den förstnämnda lägger beslag på de bästa boplatserna, och att predationstrycket på ägg och ungar blir stort. Det är också vanligt att medelhavstrutar prejar rödnäbbade trutar som kommer med föda till ungarna och ”stjäl” maten.

Andra hot mot arten utgörs av råttor, hundar och andra introducerade djur på häckplatserna. Det förekommer också att betesdjur trampar ner bon med ägg eller ungar. I turisttäta delar av Medelhavsområdet kan även störningar från båtfolk innebära misslyckade häckningar. På vissa håll har häckningsområden övergivits sedan introducerade, s.k. invasiva, växter tagit över och lett till att områdena vuxit igen. Arten föredrar öppen mark och fri sikt runt boet.

Bakgrunden till den snabba expansionen är inte helt klarlagd, men tveklöst har skydd av häckningslokalerna haft stor betydelse. De stora spanska kolonierna har idag ett bra skydd, och mer än 90 procent häckar inom skyddade områden.

Varför var den då länge så fåtalig? Ända fram till början av 1980-talet utgjordes det totala beståndet av endast något tusental par. Svaret kan delvis vara människan. Lokala fiskare tullade tidigare kolonier på både ägg och ungar och detta bruk var ganska omfattande. Ända fram till idag har äggen setts som en delikatess på vissa håll. Detta har minskat betydligt och det kan ha bidragit till expansionen.

Framtiden för arten ser ganska ljus ut. Dock gör den stora koncentrationen till några få kolonier att den är sårbar. Ett oljeutsläpp skulle till exempel kunna få förödande konsekvenser.

Källa: Vår fågelvärd

Bilden är tagen på Korsika, juni i år. Det är enda gång jag sett arten.