Späckhuggaren är en tandval och den största i sin familj Delphinidae, som även inkluderar de arter som vi kallar delfiner. På engelska kallas späckhuggaren för killer whale (mördarval) eller orca, som kommer från det latinska namnet. Det finns flera olika slags späckhuggare som skiljer sig åt i utseende, beteende samt i vad de äter och vilka ljud de använder. En del forskare vill, med stöd i genetiken, dela upp späckhuggarna i hela fyra olika arter. 

 Vad äter späckhuggare? Späckhuggaren har färre och kraftigare tänder än de flesta andra tandvalar. Detta är en anpassning till jakten på andra stora marina däggdjur, till exempel delfiner, tumlare, sälar och sjölejon. Forskare har observerat grupper av späckhuggare anfalla flockar av kaskeloter och till och med blåvalar.

 Späckhuggare i olika områden specialiserar sig på olika byten. I Antarktis jagar späckhuggare säl som de välter ner från isflak där sälarna söker skydd, och de tar också pingviner. Späckhuggare vid Valdezhalvön i Argentina fångar sjölejon genom att kasta sig upp på strandkanten där sälar vilar och leker. De flesta späckhuggare äter dock mest fisk. De späckhuggare som kan observeras utanför Nordnorge på vintrarna äter sill, som de följer på dess vandringar. 

Hur lever späckhuggaren? Späckhuggare måste få i sig 2,5-5 procent av sin kroppsvikt per dygn och kräver därför en konstant och riklig tillgång på bytesdjur. Dess stora jaktframgångar beror på skickligt samarbete och koordination mellan individerna i en flock. De vuxna valarna i en flock jagar tillsammans, och de yngre lär sig genom att följa med och imitera de äldre. 

Koordinationen mellan flockens individer förbättras sedan hela tiden eftersom späckhuggarna har en mycket stabil social organisation och ett djur oftast stannar i samma flock hela livet. Den sociala organisationen hos späckhuggare varierar mellan olika populationer. Det vanligaste är matriarkala grupper där både honor och hanar stannar i sin moders flock hela livet. 

När två eller flera flockar träffas sker parningen mellan individer från olika flockar och pappan finns alltså inte i ungens familjeflock, utan återvänder alltid till sin mammas flock. Flocken hjälps åt att ta hand om ungarna, något som ofta förekommer hos sociala däggdjur med stabila gruppbildningar. 

 Kommunikation: Späckhuggarna kommunicerar med akustiska signaler, som gör det möjligt för dem att koordinera jakt och att hitta varandra om de skiljts åt. Forskning har visat att bland de späckhuggare som lever i stabila familjeflockar har varje familj sin egen dialekt och på det viset kan de "hålla isär" varandra. De späckhuggare som lever främst av sälar och valar är mycket tystare än de som jagar fisk. Anledningen är att om sälen eller valen hör späckhuggarna på håll försöker de fly. 

Fortplantning: En späckhuggarhona blir könsmogen vid 8-10 års ålder, men hon får inte sin första kalv förrän hon är omkring 14 år gammal. Hanarna blir könmogna först senare, ibland inte tidigare än vid 16 års ålder. Medelåldern för späckhuggarhonor är runt 50 år, men det finns exempel på att de kan nå en ålder av 90 år. En vuxen hona kan få en unge vart tredje år, men genomsnittet är en unge vart åttonde år. Ungen diar i ungefär ett år. 

 Sårbara toppredatorer: Späckhuggare är rovdjur som befinner sig på toppen av näringspyramiden och de är inte talrika. När flera flockar av dessa rörliga rovdjur befinner sig i samma område kan man dock få intrycket av att det rör sig om fler individer än vad som faktiskt är fallet. Utanför Norges kust finns det inte mycket fler än 1500 späckhuggare. Hur många som kan tänkas finnas totalt i världshaven vet man inte idag. 

Att späckhuggare är toppredatorer gör att de är mycket utsatta för miljögifter, som de får i sig med födan och som sedan anrikas i deras vävnader. Utanför USAs västkust har man kopplat en ökad dödlighet hos vuxna späckhuggare till rekordhöga halter av PCB och andra miljögifter som man hittat hos döda individer.